Den här julen hade hon bestämt sig och allt började bra med ett pepparkaksbak. Doften spred sig i köket och hon tänkte att det här skulle hon klara, men när benet lossnade på pepparkaksgubben som skulle från bordet till plåten och när hornen på pepparkaksbocken satt fast i skivan tappade hon tron på sig själv. Det skulle inte gå den här gången heller, hon skulle inte klara det.
Hon lämnade allt framme, tog spritflaskan ur skåpet och gick ut för att hitta någon som kunde befria henne från ångesten, men hon visste att ingen ville ta emot den. Hon visste sedan tidigare att människor vände bort blicken när de kunde ana en störtflod innanför en annan människas ögon. Att de skyndade iväg från den uppdämda massa som hotade dränka dem och deras jul om den gavs möjlighet. Hon visste sedan tidigare att de ryggade än mer från en spritandedräkt. Ändå kunde hon inte låta bli.
Snart irrade hon likt den lilla flickan med svavelstickorna i HC Andersens saga och tittade in genom fönstren där människorna åt mat, pyntade, skrattade och hade hela pepparkakor. Småningom sjönk hon ner i ett gathörn och i motsats till flickan i sagan saknade hon stickor att värma sig med, stickor som kunde framkalla de underbaraste illusioner. Men hon hade spriten.
Strax innan hon slumrade in, lutad mot en husvägg tyckte hon sig se ett sällskap komma mot henne och hon ansträngde sig, rätade på ryggen och ville förklara att hon hade misslyckats med pepparkakorna, men att hon hade försökt. Den här julen. Att hon ville försöka igen. Hon försökte säga att om hon bara kunde få till en hel pepparkaksgubbe så skulle hon också bli hel.
Men sällskapet gick i en vid rörelse förbi henne och försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar