Jag tycker mycket om gamla saker, jag tror för att de har en historia. Det är inte bara en pryl man köper utan också en berättelse. En vän till mig sa med en rysning när jag tittade på begagnade mortlar; Det är kanske nån som har mortlat sin man i den. Och visst, man vet inte vilken historia det är man tar med sig hem från loppmarknaden eller auktionen. Det finns berättelser om kappor som fört med sig tuberkulos och möbler som bringat olycka. Kanske är det uppdiktade historier eller sanna, däri ligger tjusningen. De är berättelser och som sådana guldtackor för en berätterska.
Jag har precis läst Det stora huset av Nicole Krauss. En bok som jag ända sedan jag hörde om den vetat att jag bara måste läsa. Nu ska jag lämna tillbaka biblioteksexemplaret men har beställt en egen för att jag måste läsa den igen. Inte på en gång, men jag vill kunna ha fri tillgång att läsa den så många gånger jag önskar, när helst jag önskar. I den kretsar berättelserna kring ett stort skrivbord och de människor som funnits i dess ägo höll jag på att säga, för det är nästa så, men jag menar som ägt det.
Jag tittar på mina loppisfynd, ett stekfat och en glasskål. Jag undrar på vilka bord de har stått, vilka människor som suttit runt borden, vad som rört sig i de människornas huvuden och i deras hjärtan? Vilka historier de skulle ha berättat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar