Storm

"Det är en storm på väg"
"Jaså" sa hon förvånat och tittade ut över ett lugnt hav och en blå himmel. " Hur kan du veta det?"
"Jag känner det på mig" sa han och stirrade ner i bordet.
Och stormen kom men havet låg fortfarande lugnt. Istället blåste vreden upp inom husets väggar och kastade de vindpinade människorna fram och tillbaka, fick lampan över köksbordet att hamna i gungning och ord att uttalas som tidigare varit gömda långt ner i det gyttjiga undermedvetna.
Efteråt. När allt var lugnt igen utom kökslampan som fortfarande eftergungade satt de återigen vid bordet. På varsin sida. Som alltid.
" Så länge stormen finns utanför, när havet slår mot klipporna och vinden river tag i väggarna då står vi enade. Men hur gör vi nu?" Hennes ord var trevande försiktiga, som det första tådoppet i havet om våren.
Han lyfte handen, tog tag i lampskärmen, stannade den. "Jag vet inte"