Kanske verkar det vara lite som The never ending story det här med altanen. Den som jag nämnt i flera år men som fortfarande lyser med sin frånvaro. Men i sommar ska den bli - banne mig! Den jagar mig, jag får ingen ro. Jag vaknar klockan fyra och tänker på balkskor och bjälklager, avstånd mellan staketstolpar och väger för- och nackdelar mellan olika alternativ.
Men i natt har jag sovit utan att altantankarna klampat in och stört min sömn och idag är jag lugn. Jag kan inte göra något förrän jag har virke och det behöver jag vänta tills jag kan få hjälp att hämta eftersom min bil är för liten och utan dragkrok.
Idag är det plötsligt lätt att tänka hur dumt det är att jaga upp sig för något som ligger i framtiden istället för att ta var på det som är just nu. Det som igår verkade vara dagar som rann genom fingrarna som finkornig sand i ett timglas verkar idag vara dagar som sandkorn på en lång sandstrand. Och det bara på grund av sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar