Hon sökte sig till allvaret. Hon ville att det skulle vara på riktigt. Men hon blev missförstådd i sin strävan. Blev omtalad som, tilltalad som svår. Så hon karvade bort delar av sig själv. De delar som inte behagade andra. Hon började vika undan blicken för att inte verka krävande utan lättsam. Hon fladdrade med ögonen, fladdrade med öronen, fladdrade med läpparna, med armarna, för att framkalla skratt och axelryckningar. För att undgå att bli sedd som den allvarliga.
Till slut slog hon ner blicken helt för att allvaret hotade att brisera. Det var stort och mörkt och krävande och kunde komma att övermanna den vars ögon hon mötte. Hon försökte förklara att allvaret inte är farligt, att det inte behöver stå i total kontrast till lättsamheten. Att de kan existera jämsides. Hon försökte förklara att hon kan leva med ett öga öppet. Men ingen trodde henne. För de hade vant sig vid fladdret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar