Trotsade regnet och gick ut för att andas frisk luft, för att röra på kroppen.
Det var jag och daggmaskarna, annars tomt. De låg utsträckta på asfalten och kippade än mer än jag efter luft. Mina gummistövlar kryssade mellan dem.
Jag gick mot älven. Den brusar nu. Nu är den som allra bäst. Nu när den forsar.
Jag gick längs älven på våta stenar. Varsam var jag satte fötterna.
Sakletaren i mig. Skrotsamlaren i mig. Gjorde fynd. Som fick ligga kvar.
Stenletaren i mig. Stensamlaren i mig. Såg vackra mönster på våta stenar. På alltför tunga stenar, för att släpa hem.
Förirrade mig upp i nipkanten där marken blev oländig. Med omkullblåsta träd. Slingriga ormbunkar. Lös jord som gled undan under mina fötter.
Vätan från växterna och regnet trängde in i byxorna. Bildade ett våtvarmt omslag.
Kom så fram till stigen. Hittade ett skafferi på vägen med hallonbuskar och nässelsnår.
Hela tiden fanns där en sång. Jag nynnade ihop med älvens brus och regnets dropp mot regnjackan. Jag nynnade. Men kunde inte placera.
Sent på kvällen. Med huvudet på kudden kom jag på det. Håll mitt hjärta. Sången jag nynnat utan att kunna placera. Sången som spelades på min pappas begravning. Sången som min mamma valde. Som följt mig under kvällen. Som älven. Som följer så som saknaden. Stilla flytande eller stor och forsande. Alltid där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar