Vi var på bröllop i helgen och träffade delar av släkten. Sådana som vi inte träffar så ofta men sådana som ser att sonen har Lundgrenska ögon. Sådana vars mormor var min farmor. Sådana som har fler minnen än jag av vår gemensamma historia och kan berätta om den. Sådana som har möjligheten att öppna upp nya dörrar och ta fram dolda skatter, lysa upp mörklagda vrår och ge en mer komplex bild på en av de fem V:na som skådespelare får lära sig men som är väsentligt för alla: Varifrån kommer jag?
På tåget hem pep det i telefonen; En bild av en matta som min farmor vävt fick representera det samtal vi haft om hennes förmåga att göra vackert omkring sig trots fattigdom, om händernas arbete och de gröna fingrarna. Egenskaper som det visade sig att vi ofta tänker på, oberoende av varandra, i olika delar av landet och som farmor/mormor står som sinnebild för och som lever kvar i oss. Varm om hjärtat tittade jag på den vävda nu slitna rutiga mattan och tänkte att det är fint att höra samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar