Nu är det den där tiden igen. När ett tunt lager is lägger sig över vindrutan och mörkret lägger sig över bilen och gömmer isen från ögonen. Maskerar den till fukt. Man blir varse den först när man färdats en bit och upptäcker att vindrutetorkarna går bet. De dansar över den glatta ytan. Man sätter igång fläkten som blåser kalluft i början av färden, som får glaset att imma igen och försvårar sikten ytterligare.
Nu är den här. Den där tiden då man måste stanna bilen efter några tiotal meter körd sträcka, där man tror sidan av vägen är eftersom man inte riktigt ser och lika gärna kan stå mitt i eller på väg mot diket, och gå ut och skrapa rutan medan man tänker: Varför lär jag mig aldrig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar