Den tysta bortvändheten

Jag läste Ett stråk av sorg av frk.Frida Fortissima där hon skriver att orden är utan verkan i sorgearbetet och hon har så rätt. Det finns inget man kan säga för att det ska göra mindre ont, kännas mindre tungt. Det finns ingen tröst att skänka. Men man kan bry sig om. Man kan se. T ex kan man säga "Jag vet inte vad jag ska säga.." eller standardfrasen " Jag beklagar sorgen". Det går att lägga en hand på axeln på den sörjande eller krama om den.
Det värsta är inte de osäkra, stammande meningarna eller ens när något låter plumpt och malplacerat. Det är medmänskligt. Det värsta är den tysta bortvändheten. Den när människor byter sida för att slippa möta den sörjande på gatan. Den när människan som alltid brukar hälsa plötsligt är djupt inbegripen i ett samtal med någon annan och sedan hastigt skyndar iväg utan att se.
Vår familj har varit relativt förskonade från detta beteende i samband med min pappas bortgång. De flesta i vår närhet har visat medkänsla och deltagande och inte värjt för det svåra men väninnor till min mamma har upplevt att människor går omvägar för att slippa handskas med en människa i sorg.
Detta gör mig ont. När någon har mist sin livskamrat efter femtio år tillsammans så är den personen redan tillräckligt ensam. Den personen behöver inte mer ensamhet. Den behöver att människor ser, av respekt för den människa som gått bort och deras gemensamma liv.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig behandlat någon på det viset. Jag kan förstå att det är jobbigt, att man inte vet vad man ska säga, att man funderar på om det är bäst att inte nämna något eller att ta upp det. Jag kan förstå och också känna den osäkerheten men som sagt; Det spelar ingen roll vad du säger för inget kan förändra något, döden är definitiv, därför är det inte av så stor vikt vad du säger bara att du säger eller visar att du ser.