Inne på apoteket har alla vita rockar och en numera serviceminded attityd. Jag vill hellre ha en burk än ett gäng kartor och apotekaren hämtar en burk trots att doktorn skrivit karta. Sedan gör den vitklädda varelsen något fantastiskt; hon sätter ett utropstecken i anteckningen om medicinen och förklarar sig sedan: "Egentligen ska vi inte byta ut det som står eftersom det blir en liten ekonomisk skillnad i tillverkningskostnad men en burk är ju mycket bekvämare" säger hon och jag inflikar att det är miljövänligare med mindre förpackningsmaterial, och hon tillägger att "det för reumatiker och äldre kan vara svårt att trycka ut små piller ur en plast- och foliekarta." Jag håller tyst om att jag inte anser mig tillhöra någondera.
Hon fortsätter med att säga att hon brukar skriva in ett utropstecken som en liten protest över sakernas tillstånd, och det är just där hon får min fulla respekt. Att hon står där i sina vita rock och är aktiv och medveten, att hon inte låtit sig hänfalla(förfalla) åt slentrian och låtgåmentalitet utan sätter ett utropstecken som en markering över var hon står i frågan. Jag tänker att hon förkroppsligar det utslitna men alltid aktuella uttrycket om att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag tänker att det inte alltid är lätt att avgöra när man ska ta en strid och när man ska låta den vara men att det gäller att hitta en avvägning som med så mycket annat och att det enda sättet man kan göra det på är att vara vaken. Jag tänker att hon hittat ett sätt som passar henne.
Lite senare går jag ut ur apoteket med min burk som apotekaren satt två etiketter på: "som änglavingar", och känner mig upprymd. Jag kommer på mig själv med att se mig omkring efter fler människor som likt apotekaren förvandlar medicinburkar till små änglar även när det handlar om något annat. Jag är säker på att de finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar