Kvinnan hade så vänliga ögon. De utstrålade värme och godhet. Vera undrade hur hon bar sig åt för att alltid verka så tillfreds och kärleksfull. En gång hade en person sagt om kvinnan att "hon nog måste vara religiös. Det är bara religiösa människor som kan gå omkring och vara så där glada hela tiden." Då hade Vera tyckt att det var en rolig kommentar, något hon aldrig funderat över. Nu tyckte hon det lät dumt, cyniskt och kanske bittert. Kanske hade mannen som sagt det varit förälskad i kvinnan, i den varma utstrålningen. Kanske hade hans önskan varit att få vila i hennes glittrande ögon men kanske hade hon faktiskt valt Gud istället eller så var det bara så att mannen inte passade.
Vera ville ha sådana ögon. Hon inbillade sig och trodde sig ha rätt i att kvinnan ägde en oerhörd styrka när hon trots allt elände i världen kunde gå omkring och värma. För Vera räckte det att öppna en tidning eller slå på tv-nyheterna för att hon skulle tappa hoppet och sjunka ner i meningslöshet.
Kanske var kvinnan vanligt förälskad, men så vitt Vera visste levde hon ensam. Men vad vet man egentligen om en människa tänkte hon sedan, men ändå...gick det aldrig över? Borde hon i så fall inte sluta glittra någon gång?
Vera hade börjat studera kvinnan. Tagit reda på vilken buss hon åkte och såg till att komma med samma, lyssna till hennes samtal i telefonen och de gånger hon hade några vänliga ord att dela med någon hon mötte i affären. Vera hade mer och mer börjat kopiera kvinnans sätt att röra sig, sättet hon hängde väskan över axeln och hur hon knyckte till med huvudet för att kasta undan håret som hamnat i ögonen. Hon hade försökt avläsa ansiktsuttrycket och övat på detsamma hemma i spegeln. Vera tänkte att om hon bara gjorde allt som kvinnan så skulle hon tillslut komma på hur man fick en så vänlig inställning till allt och så skulle också Vera bli sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar