Vilka berättelser blir berättade när tiden att se och lyssna inte finns? När all energi och allt fokus går åt till att hinna med? När varje minut är uppbokad? Ska man då berätta om stressbollen som rör sig längs ryggraden som en snöboll i utförsbacke? Hur den växer sig större och större och rullar med ökad hastighet? Eller om humöret som är kort och otåligt? Som snäser och fräser och eliminerar allt onödigt, det som kan anses vara tidsspill. Som definitivt är det när stressbollen studsar i huvudet som under en bordtennismatch.
Är det den berättelsen som ska berättas? Ja, tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar