Jag går långsamt genom livet nu. Så pass att en gammal farbror passerade mig på gatan. Jag tittade ner i snön och koncentrerade mig på att sätta ena foten framför den andra på lagom avstånd för att inte ryggen skulle säga ifrån.
Den påtvingade långsamheten ger utrymme åt tankar. På dagarna vi skapar. En efter en. På vad vi fyller dem med och om vi skapar dem eller låter dem ta oss med.
Den ger utrymme åt drömmar om natten. Att jag går på landsvägen bredvid min pappa. Det är sommar, min rygg är rak och han kan andas. Solen är varm och en traktor kör förbi.
I verkligheten, på dagen, är landskapet vintervitt och en rad kossor går på led, var och en med mulen i den andres svans. Då och då tittar någon av dem mot mig med stora ögon och jag skattar mig lycklig över att få vara en del av denna vykortsvärld.
Tanken går till kärleken, till hur den bör vara och hur den är och om det finns ett glapp däremellan, och vidare mot det nya året. Till vad jag vill fylla det med, vilka dagar jag vill skapa för de runtomkring mig och för mig själv.
Det gångna året har gjort mig säker på några saker; att inte springa ärenden åt sådana jag inte vill springa ärenden åt, att sätta familj och vänner i första rum samt att vara tacksam över varje ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar