Det har blivit så viktigt. Detta att arbeta med händerna. Det har alltid varit stort för mig, att få ut saker i kroppen; tankar, grubbel, ledsnad och glädje. Denna höst har det varit av ännu större vikt. Många kvällar har jag suttit i källaren bland målarburkar, tapetklister, hönsnät, limflaskor och lerklumpar. Jag har kämpat med krokodilhuvuden, och vargansikten, gjort en björn som mest liknade en pungråtta och en drake som lika gärna kunnat vara en hund. Dessa saker har jag tillverkat för jobbet, för att jag och barnen och ungdomarna ska kunna berätta de historier vi vill berätta, men ingen har bett mig om att göra det. Jag har behövt det. Färgerna har fungerat som balsam och mjukat upp fnasiga tankar, knådandet av lera har löst upp fnurriga knutar i hjärnan och hjärtat, att se något ta form från att ha varit ingenting annat än en idé har stillat sinnet. Skänkt tröst. Och jag fortsätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar