Det var inte livspusslet det var tal om så som uttrycket brukar användas, som en beskrivning av hur man får ihop jobb, skjutsning av barn, matlagning, handling, dagishämtning osv.
Men det var ändå tal om livet som ett pussel och han hade alltid plockat upp pusselbitar. Han fann något intressant, blev fascinerad och bar omkring på den pusselbiten som om den vore en skatt.
När han så hittade en ny pusselbit att förbryllas över släppte han den gamla och den blev liggande i gräset, snön, på stenbelagda gångar beroende på var han befann sig.
Det upprepades ständigt så när han kom på att han ville sätta ihop bitar med varandra kunde han inte hitta rätt. De passade aldrig ihop och han hade svårt att se mönstret. Svårt att sätta ihop en helhet och se en bild växa fram.
Varje pusselbit var en erfarenhet men varje erfarenhet blev för honom en isolerad händelse. Om han varit förmögen att spara pusselbitarna som livet gav honom hade en helhet utkristalliserat sig så småningom. Nu var allting hela tiden nytt och pusslet var mångfacetterat, utspritt och bitarna skavde mot varandra hur han än vände och vred dem. Ju längre han gick desto större växte sig behovet att få dem att stämma överens.
Han fortsatte leta, fick ingen ro, var ständigt på vandring efter pusselbitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar