Karusellen

Tivolit hade kommit till stan. Där var färger och musik, glada människor och trötta karusellförare.
Vår huvudperson hade köpt sig en sockervadd och drog loss bitar av spunnet socker som han lät smälta på tungan medan han styrde stegen mot karusellen.
Han lämnade biljetten och och klev ombord, satte sig tillrätta och njöt av att världen började snurra.

Tempot ökade gradvis och den ilande förtjusningen i maggropen övergick i att han började känna sig illa till mods. Sockret hade lämnat en kvalmig kladdighet i munnen och på fingrarna,och han fick en förnimmelse av att det inte bara var karusellen som snurrade honom runt runt i snabbare tempo utan att det också var vad som hände i övrigt. I det vardagliga livet, i det han trodde att han för en stund lämnat när han bestämt sig för att besöka tivolit.
Istället var det som om det kom ikapp honom och han lirkade sig loss och reste sig, tog sig stapplande mot navet av karusellen. Han kunde höra någon ropa åt honom att sitta ner men han fortsatte.

När han kom till mitten lutade han sig tungt med ryggen mot pelaren och fastän han fortfarande snurrade så gick det inte lika fort. Han kunde överblicka situationen. Han betraktade världen som snurrade. Färgerna flöt ihop, ljuden avlöste varandra, människorna blev suddiga och han frågade sig, "Är det så här jag vill uppleva?"

När karusellen stannade och föraren var på väg mot honom för att troligtvis skälla ut och kasta av honom stod han kvar och grubblade över frågan.