På tåget läser jag om människan, om vårt ursprung, vår utveckling, om huruvida vi är i fas med oss själva. Jag lyfter blicken och ser mig om i vagnen. På andra sidan gången sitter en man och tittar på hockey i sin smartphone, han mumlar svordomar ibland. När han ser att jag tittar mot honom lyfter han huvudet och ler.
Framför mig sitter ett par. Kvinnan tittar på inredningsbilder i sin telefon. Mannen ser jag inte. Bakom mig sitter en annan man och pratar i telefonen med blicken fäst vid datorn.
Vi susar fram genom mörkret. Genom halva Sverige ska vi ta oss och jag har gått om tid att läsa i min bok, men så småningom kommer nattåget att ta över och drömmarna likaså.
Jag lägger ihop boken medan sonen stänger av surfplattan, konstaterar att jag är i fas med mig själv men i ofas med teknikutvecklingen, eller kanske är jag en föregångare? Boken aktar sig för allt för enkla slutsatser, säger att många förståsigpåare haft fel om saker tidigare och att det är svårt att sia om framtiden.
Jag tänker på människan som flockdjur och hur vi i vår ensamma, individualistiska tid är utelämnade till att själva söka oss en grupp att tillhöra. Jag tänker på den varma familj vi nyss besökt och är glad över att de funnit varandra. Jag tänker på barnets leksakståg och undrar varför leksakstillverkare fortfarande gör ånglok, dagens barn kommer troligtvis aldrig att åka med ett sådant. Kanske av samma anledning som att jag läser en pappersbok istället för en e-bok.
Mina tankar avbryts av en stolt konduktör som annonserar att vi nått målet före beräknad tid och lägger till att vi ska komma ihåg att ta hand om varandra.
Jag håller med.
( Boken? Ut ut Kalahari av Lasse Berg. Läs hela serien!!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar