Hallå

Hon står nedanför fönstret och ropar. Hon skriker "Hallå" och namnet på den hon vill nå. Den som finns där inne och inte hör att hon står därnere i regnet med själen utrullad över trottoaren. Blottlagd för en gångs skull.
Fönsterrutorna är blanka och därinne finns värme och ljus, men snart hörs arga röster och en ruta flyger upp. Hon måste förstå att hon inte kan stå utanför huset och skrika så sent. Så hon rullar ihop själen, kastar en sten mot fönstret i ett förgävesförsök att nå så högt. Hon har aldrig varit bra på att kasta.

Hon står utanför bilen i regnet och öppnar dörren när äpplena hon köpt rinner ut och studsar i marken. De faller i samma stund som bildörren går upp och hon vill bara säga "Hallå" till dem som går förbi, människorna som fyller parkeringen med hastiga steg och kundvagnars skorrande läte. Men inget ord kommer ut. Äpplena rullar, blir stötta och bruna. Oljeglaserade när de stannar i den förorenade vattenpölen. Hon tar i och skriker "Hallå!!!" men regnet smattrar mot plåttaket i kundvagnsgaraget och människorna söker skydd i sina bilar. Så hon plockar upp äpplena, med håret och kläderna drypande av regn.

Hon sitter i taxin. Bredvid honom. Vill säga "Hallå". Vill komma närmare. Riktigt nära. Hon säger "hallå". Utanför regnar det. Rännilar på rutorna gör landskapet utanför suddigt. Svårt att urskilja. Hallået tas emot med en hand som griper om hennes ansikte, trycker det ner i sätet. Läppstiftet hamnar på tyget. Mascaran hamnar på kinden. Handen greppar om håret, det som hon hade lockat, för en lyckad kväll ute. Tyget på sätet luktar damm, det smakar strävt och hon viskar "Hallå" ner i dynan. Handen släpper och taxin stannar. När hon kliver ut i regnet påtalar taxichauffören läppstiftsfläcken och hon betalar extra. Mascaran blir rännilar på kinden, gör hennes ansikte suddigt. Hon tänker "Hallå."

"Hallå"