Min far, målarmästaren, brukade säga att man måste vara försiktig med det svarta. Det är så lätt att det tar över. Om man blandar färg och råkar ta för mycket svart kan allt vara kört. Man kan ha förstört en hel burk med färg till någon slags grå sörja.
Jag tänker ofta på det, att jag måste vara försiktig med det svarta. I färgen. I vardagen. I livet. Inuti.
Jag minns ett meningsutbyte där jag som ung teatermakare sa till honom att det fanns de som måste skapa och ta del av svärta för annars stod de inte ut med livet. Att annars skulle de sprängas. Ätas upp inifrån. Jag pratade om mig själv. Han var av en annan åsikt, att människor ville ha glädje när de gick på teater och såg film. De ville glömma den gråa vardagen. Livet kunde vara tillräckligt tungt ändå.
Jag antar att vi båda hade en poäng och på sätt och vis kanske samma utgångspunkt.
När han blandade färg tog han en liten droppe svart, helst inte heller svart utan en mörk umbra och rörde och rörde. Blev det för lite, tog han en liten droppe till och blandade.
Jag tog för mycket och fick stå där med grådassig färg. Hade inte samma tålamod och noggrannhet.
Jag antar att livet lärt honom, att vara försiktig med det svarta.
Och jag håller på att lära mig.
Färgerna blir klarare och klarare. I burken. På paletten. I vardagen. I livet. Inuti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar