Över det vita vidsträckta där tankar får plats

Det drar en vind, en som inte hörs eller syns men känns. Högst upp på krönet biter den hårt i kinderna. Jag går med visslande täckbyxor, fäller upp luvan över mössan och tittar ut över det vita vidsträckta.
Jag tänker på Amundsen och Scott och deras väg till Sydpolen. På hur mycket mer vinden måste ha bitit dem. Jag tänker på Scotts hemresa, den som aldrig ledde hem utan slutade i snön. Jag funderar på hur det kändes att gå på förfrusna fötter, hur köttet på deras kroppar dog medan de kämpade. Jag funderar över hur det kändes att nå insikten: vi kommer att dö här! Jag tänker på alla beslut han som ledare måste ha fattat på väg dit och hem trots att han kanske ibland stod rådlös. Jag reflekterar över hur Amundsen specialbeställde kalsonger för att de var tvungna att uträtta sina behov så snabbt som möjligt för att kylan inte skulle sluka dem.
Mina tankar breder ut sig över de vita lägdorna. De tar mig till fjället och sagan om Stjärnöga av Zacharias Topelius. Hur Stjärnöga som liten tappas och blir liggandes i snön med stjärnorna speglande i ögonen. Jag tänker på hur vargarna omringar henne men låter henne vara på grund av den förunderliga glansen i hennes ögon och hur samma ögon senare skrämmer Stjärnögas fostermor så pass att hon stänger in barnet i källaren. För Stjärnöga kan se månen och stjärnorna, hon kan se vart den försvunna guldringen tagit vägen och hon kan se norrskenet genom ylledukarna som knyts över ögonen, genom träluckan och det lager  mattor som läggs ovanpå.
Jag tänker på Tomten av Viktor Rydberg, han som är vaken och grubblar över människosläktet som blomstrar, åldras och går, men vart?
Jag tänker på vad vi, människosläktet gör medan vi är här, innan vi går. Och hur det ibland kan vara en lika stor gåta.
Jag tänker på Amundsen som ville vara först på Sydpolen, jag tänker på Scott som kom försent och inte hem. Jag funderar på hur mycket det handlade om ära och berömmelse, kanske revanschlystnad, hur mycket de handlade om lojalitet mot landet och gruppen och hur mycket det handlade om att pröva sig själv och sina förmågor och till sist om överlevnad. Jag tänker på Stjärnögas fostermor som stängde in ett barn i källaren för att barnet var annorlunda, för att hon var same. Jag funderar på hur mycket det handlade om okunskap och rädsla för det okända, hur mycket det handlade om förutfattade meningar. Jag tänker på skillnader och likheter i deras tid och vår. Jag undrar hur mycket som är drifter och begär och hur mycket som är medvetna val och strategier i drivet och handlandet hos en människa?
Mina byxor visslar mig hemåt. Jag gläds över att mina fötter inte förfryser, över att jag bor så att stjärnorna kan spegla sig i mina ögon, på en plats där tankarna kan breda ut sig över det vita vidsträckta.