I morse när jag öppnade dörren och klev ut på stentrappan möttes jag av, ja vad? Ett stort grått ingenting. Trots att stormen lämnat min plats på jorden orörd utan nedfallna träd, strömavbrott eller sönderblåsta tak så var det ändå som om den tagit något väsentligt med sig i sin framfart. Kanske hade det att göra med att den lilla snö som kommit sopats bort och att allt som återstod var is och uppblött gräs men det var också något annat. En tystnad. En öronbedövande tystnad.
Jag stod vid fönstret kvällen innan och tittade mot de blinkande järnvägssignalerna. Inga tåg. Inga bilar. Ingen människa. Ingen hund. Bara vinden som tog tag i huset. Vinden som dränkte ljudet från de blinkande gula lamporna.
Och så denna morgon, ett lika stort ingenting som igår men utan anledning. Utan vind.
Jag stängde dörren efter mig med känslan av att något gått förlorat och på väg till jobbet denna Luciamorgon tänkte jag på dem som kanske faktiskt förlorat något i stormar, på riktigt. De som fått hus förstörda, bilar krossade, blivit skadade, men ändå kunde jag inte skaka av mig känslan av att något var annorlunda. Själva morgonen verkade blek om nosen och kanske är det inte så konstigt. Kanske är det som att återhämta sig efter en influensa eller magsjuka fast för naturen.
Jag brukar tycka om att naturen har övertaget, att det är så det ska vara. När jag som barn låg på rygg i snön om kvällen och tittade upp mot stjärnorna kände jag inte hur det svindlade eller hur liten och obetydlig jag var i den stora världsrymden. Jag kände bara att det var precis som det skulle, att det var tryggt.
Och kanske var det det som, om inte blev tydligt, så åtminstone anades i morse; att jag förlorat den känsla jag hade som barn. Den där tilliten till att allt är så som det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar