Dessa julberättelser

Alla dessa julberättelser som målar upp det bästa i människor för att det är jul, för att det är en tid då man bör vara lite extra snäll, öppna hjärtat mot alla som kommer i ens väg, då ingen ska behöva vara ensam. Såklart är det inte alltid så och såklart skapar det press på dem som inte passar in i bilden men ändå vill göra det.
För min del tänker jag att de senaste dagarna har varit precis som en julberättelse där jag mött vänliga ord från främlingar, skickat julhälsningar till människor som finns i mina tankar men som jag inte så ofta träffar, umgåtts med vänner, haft ett leende över till dem jag mött och besvarats med detsamma. Samtidigt har jag haft ont, fysiskt ont på ett sätt som är ganska sällsynt nu mer. Det har gjort mig matt och lättrörd och kanske har det hjälpt mig att lägga märke till de där leendena och hälsningarna, att känna hur skönt det är att sjunka ner i soffan på fiket, i värmen, uppskatta när grannen kommer över med en julgåva. Jag skulle vara tacksam ändå, men det är som att smärta klär av ett lager skyddande hud. Frånvaron av det lagret kan göra dig otålig och lättirriterad eller så kan det, som nu, få dig att ta till dig så mycket mer av allt vackert du möter. Det kan tvinga dig att ta ner tempot och skala bort oväsentligheter, bli lite ödmjukare.
Och i alla dessa julberättelser så finns det en antagonist eller ett hinder. Något som måste övervinnas för att julen ska bli den där tiden av kärleksfullhet och samvaro. Och eftersom mina senaste dagar varit en julberättelse så har jag inte skiljt mig nämnvärt från andra julberättelser.
Nu önskar jag er en alldeles egen julberättelse att fylla med precis vad ni vill.
God Jul!