Portvinsnäsan, hatten och att vara människa

Den lilla tanten har på sig en ljust rosa hatt av ett tyg så mjukt att man vill klappa det med handen, som ett gosedjur eller ett äkta litet djur. Den rynkiga kinden är täckt med puder och ser så len ut också den, att man vill stryka med handen. Mitt emot henne sitter en farbror med portvinsnäsa och grovporig hy. Hans näsa är så bucklig och blåröd att man vill titta lite för länge, vill undra varför den blivit sån. De äter köttbullar med potatis och sås och säger något till varandra emellanåt. Hennes ögon glittrar, hans ser jag inte eftersom jag sitter bredvid, restaurang är fullsatt. Jag tänker på deras olikheter. Det lena mot det grova, det ljusa mot det mörka. Deras val av färg, hon i rosa hatt, han i blå flanellskjorta. Att de nog en gång har varit den där Kvinnan och den där Mannen enligt alla mallar och modeller såsom det skulle vara när de var unga men att de med åldern jämnats ut, närmat sig varandra. Det grova har blivit mjukare, det lena lite kantigare. Jag tänker att de kanske har kommit dit, efter så många levda år, att de kan vara människor med varandra såväl som att de kan vara kvinnan och mannen tillsammans, oberoende av yttre attribut. Jag hoppas det.