Hans blick var intensiv och koncentrerad, nästan krävande. Den lät ingenting undkomma utan skärskådade allt med lika stor intensitet, som om den ville tränga igenom någon barrikad, se en sanning bakom fasaderna, se hemligheterna som vi alla försöker dölja eller inte ens är medvetna om.
Men så märkte jag att hans ögon tårades, att han grät. Ljudlöst. Vid flera tillfällen lyfte han glasögonen och torkade nederkanten av ögat med handryggen. Min nyfikenhet väcktes. Min benägenhet att spinna berättelser tog form. Varför tårades ögonen? Vilka sorger doldes bakom den krävande blicken? Vilket mod krävs inte för att så benhård stirra livet i vitögat? Vilken styrka krävs inte för att se så intensivt in i en annan människas ögon och också visa sig sårbar?
Så tänkte jag och började spinna min berättelse, väva en matta som skulle bli hans historia. Tills det slog mig att hans ögon kanske tårades just för att han stirrade så intensivt, för att han inte lät ögonen vila i en blinkning eller två, för att han inte tillät sina ögon att återfuktas utan höll dem öppna så länge att de sedan var tvungna att producera mer tårvätska för att upprätthålla balansen och undvika att ögonen skulle torka ut och skrumpna som russin.
Min matta stannade vid en tråd. Berättelsen kom av sig.
Men ändå... hur kom det sig att hade en sådan orädd blick, att den aldrig vek bort, inte gömde sig i flirt, inte vandrade bort i tankar, att den naglade fast?
Och tråden blir en matta... Och en ny berättelse tar form...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar