Det var sommaren i stugan. Den hon hyrt för att komma ifrån. Komma bort. Hon hoppades kunna se klarare. Få distans. Bli ny.
Det var de ljusa nätternas sömnlöshet. Långa nätter inlindad i filt på verandan med utsikt över sjön. Ensam med sina tankar och myggen förstås.
Det var natten när en mygga lyckades ge henne ett bett under foten, i den läderartade huden, som alla misslyckanden och dumheter sköljde över henne och det fanns ingenting att distrahera dem med. Ingen skämskudde att gömma sig bakom.
Istället gick hon över gräset. Det svala daggvåta. Ner till bryggan. Myggbettet kliade än mer för var gång foten nuddade träribborna i bryggan.
I natten, ut mot vattnet ropade hon ut alla de förlåt hon ville säga till dem hon gjort illa, dem hon försökt förändra till något de inte var, dem hon kört över och trampat på. Hon blottlade sina rädslor. Erkände sina svagheter. Inför natten och sommaren, med naturen som vittne gjorde hon upp med sig själv. Med den hon varit och den hon önskar vara. Försonade sig.
Hon motstod att dra fotsulan fram och tillbaka mot det väderätna plankorna i bryggan trots klådan. Myggbettet blev där och då till det påtagliga beviset för hennes strävan att bli ny. Kunde hon bara stå ut med att inte klia skulle hon också klara av att lämna det gamla bakom sig.
I vattnet, det kalla klara, dök hon medan solen kikade fram för att börja en ny dag. När hon tagit några simtag och gick tillbaka mot huset för att sova sig igenom morgontimmarna kliade det inte längre under foten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar