När kvällen kom och huset sov, när mannen andades tungt med antydan till snarkning och barnen hade vridit sig att ligga tvärsöver sina sängar lossade hon leendet från ansiktet och hängde det på sänggaveln. De blekta tänderna glimmade i månljuset som föll in genom fönstret och träffade hennes protes.
Själv var hon trött. Kroppen värkte, i ögonen fanns tårar. Huden i ansiktet var svampig och sårig. Där protesen varit fäst avtecknade sig en röd rand, som en illa sminkad clownmun. Hennes egna läppar var bara tunna blodfattiga streck. Det var ingen idé att se sig i spegeln. Fingrarna hade för vana att leta sig fram över den fuktiga huden som när den fick komma ut i luften torkade och blev narig. De baddade med fet salva. En nödvändig procedur. Lika nödvändig som att ställa klockan att ringa tidigt, långt före de andras uppstigning, för att återigen hänga på sig leendet och fortsätta skådespelet. Som den lyckliga kvinnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar