För ett tag sedan skrev jag om min föreställning Öliv- också ensamma hjärtan klappar. I den återkommer repliken "Tänk så konstigt att alla bara går på med sina liv" två gånger. När kvinnan som ung säger det har hon drabbats av kärleken, hennes liv blir aldrig som förr igen och när hon senare i livet är med om att någon som står henne nära dör upprepar hon den.
För mig är den frasen i nuläget mycket relevant. Min älskade pappa gick bort tidigare i höst och nyligen har jag varit i Kina. Båda dessa händelser har satt igång en rörelse i mig, en rörelse som jag inte vet vart den är på väg, bara att jag måste följa med. Men de flesta runt omkring märker nog ingenting. De går på med sina liv och träffas av sina insikter som sätter deras inre i rörelse men som går mig förbi.
Att komma hem från en resa som på något vis rört vid något essentiellt och försöka delge någon annan det är svårt. Det går inte att hitta orden. Det är inte heller färdigt. Det måste få vara ifred. Det är som när ett fartyg klyver ytan. Först långt, långt senare slår svallvågorna in mot stranden och då finns förhoppningsvis orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar