Öliv- också ensamma hjärtan klappar

I måndags gjorde jag min föreställning Också ensamma hjärtan klappar på Kura Skymning. Föreställningen skrev jag inför Norrländska litteratursällskapets sommarmöte förra sommaren. Då var temat öar och det blev en föreställning som tar avstamp i John Donnes "Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."
Det är en föreställning om en kvinnas liv från ungdom till ålderdom och också om den unga släkting som finner kvinnans samlade brev, och hur de två sammanlänkas. Det är en monolog om ensamhet och livsval och om kärlekens betydelse. Iallafall skulle jag beskriva den så. Någon annan kanske säger annorlunda.
Hur som helst, så blev jag mycket rörd över att publiken på Kura Skymning som bestod av mestadels äldre människor kom fram och tackade och tyckte om texten. Det känns fint att få dessa människors, som levat och vet något om ungdom och ålderdom och allt däremellan, varma ord och omfamningar. Det känner jag, är det finaste betyget.