På väg hem från yogapasset hindras min väg av nedfallna träd. De hänger tunga över vägen med lövverket yvigt och stort som om de vore ett enda gigantiskt träd. En ensam man sliter med motorsåg och armkraft för att frigöra min väg. Det ångar om honom. Kinderna blossar.
"Vad har hänt?" frågar jag.
"Dä kom en storm!" säger han.
Jag hade inte märkt något. Instängd i yogalokalen, blundandes och andandes hade jag lyckats missa en hel storm.
Det slår mig att det ofta är så. Stormar pågår hela tiden; i närheten, någon annanstans, inom människor, mellan människor. Precis som mannen som röjde bort de stormfällda träden kämpar folk på, banar väg för sig själv och andra medan någon annan inte ens märker av stormen som drar fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar