För något år sedan satt jag på tåget från Stockholm. Jag var på väg från en danskurs, hade mina svettiga kläder på mig, en lite mör kropp och såg fram emot att sova bort resan.
En man i övre medelåldern satte sig bredvid mig och jag förstod snart att jag kunde glömma det där med att sova. Han pratade. Han inte bara pratade, han argumenterade, han försökte värva mig i sin egen politiska kampanj.
Jag måste säga att jag beundrade hans hängivenhet och hans vad det verkade orubbliga tro på det han stod för. Jag har alltid tillhört tvivlarna, iallafall när det det kommer till saker som rör människan som samhällsvarelse. Jag har alltid haft svårt att inordna mig i av andra fastställda mönster.
Iallafall var den här mannen fast övertygad om att människan vill bo i städer och där alla andra bor. Jag kunde inte gärna argumentera mot urbaniseringen men jag kunde säga: Inte alla. Inte jag.
Han lyssnade inte, han stod fast vid sin övertygelse och tyckte att jag åtminstone skulle flytta till Gävle. Jag sa att jag vill bo nära skogen, jag vill bo där man kan blicka ut över vidder och ut ifrån berg. Jag vill kunna gå på promenad utan att möta en människa och om jag träffar en, hälsa på den.
Jag sa att jag mått dåligt när jag bott inklämd mellan andra i en lägenhet, att jag behöver rymden. Jag försökte berätta om lyckan som sköljer över mig när jag ser en rosa kvälls-, eller morgonhimmel med svarta trädsiluetter i förgrunden. Hur det känns som om bröstkorgen nästan spricker, fast på ett bra sätt, hur allting växer sig större och meningsfullare ute i naturen än inne bland höghusen. För mig.
Han förstod inte. Han fortsatte att prata om urbanisering och kapitalism. Han hade slipade argument och verkade vara van debattör. Mina ord bet inte. Jag lyckades inte rubba hans världsbild men nånstans hoppas jag att han inte helt glömt det där mötet på tåget och att det faktiskt finns de som hellre väljer avkroken, glesbygden, utrymmesbygden eller för honom avfolkningsbygden.
Han klev av i Gävle. Jag somnade inte utan tittade på träden som passerade utanför fönstret i rasande tempo, jag tittade ut över ängar och vattendrag och frihetskänslan i bröstkorgen växte sig större och större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar