De samlades runt henne som en flock blodtörstiga rovdjur. Själv var hon det sårade djuret som inte hann med flocken, den som lämnades bakom i flykten. Oskyddad.
Hon stod i duschen. Försökte gömma sig i vattenstrålen. Befria sig från minnesbilden.
Försökte intala sig att hon kommit lindrigt undan. Att hon bara behövt hoppa slalom mellan spottloskorna. Denna gång. Men föraktet bubblade upp. Föraktet för henne själv. Hur hon kunde tillåta dem. Hur hon kunde dansa som en skadskjuten fågel i salivregnet i hopp om att inte bli träffad. Vilket var egentligen mest förnedrande? Att ta emot loskorna eller att försöka undgå dem? Hon såg sin kropp, hur den måste ha sett ut för dem, som en dallrande massa kött i fåfänga försök att komma undan. Utan att lyckas. Hon kunde se avsmaken i deras ögon.
Hon var inte ens värd att sätta tänderna i. Inte värd att gå i närkamp med. Rovdjuren vände sig bort för att söka nya jaktmarker. Men det sårade djuret visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle återvända ännu hungrigare. Hon såg sig omkring. Flocken hon en gång tillhört var redan långt borta och ingen av dem vände tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar