Hon tittade på honom där han satt i soffan och tänkte: vem är han? Hon rös lätt när hon såg hur näshåret spretade och darrade i utandningsluften. Hon var tvungen att titta bort. Samla tankarna. Lägga locket på paniken som vällde upp. Låta den klinga ut. Hon tänkte tillbaka på deras äktenskap, försökte minnas hur det hade varit, hur början hade sett ut, men hennes sinne var allt för uppjagat. Hon kunde inte tänka klart. Paniken hade överrumplat henne. Istället försökte hon intala sig att detta var en alldeles vanlig kväll, i deras gemensamma hem, en kväll som alla andra, varför få panik idag om hon inte fått det någon annan kväll de senaste åren. Men hade hon inte haft det på känn? En smygande känsla. En underliggande ton.
Vem var han? Denne man som hon kände så väl men ändå inte alls. Och vem var hon? Vem hade hon blivit? Hon tittade återigen på honom. Han verkade inte bry sig om det fastän han måste lägga märke till att hon vände huvudet. Han satt med blicken i tv:n. Det var inte bara näshåret som spretade, tänkte hon, allt spretade. Håret, ögonen, fingrarna, varför hade hon inte lagt märke till det förut? Varför hade hon gift sig med någon som spretade på det där viset? Var det till och med det hon fallit för? Som hon tyckt varit charmigt, fastän hon då tänkt på det som något annat än spretigt? Något rörde sig i magtrakten. Kunde det vara igenkänning?
Återigen panik. Hon reste sig hastigt. Han flyttade ögonen från tv:n till henne. De var frågande.
"Jag tar en promenad" Det var allt hon fick ur sig. Hon hade inte luft till mer än så. Hon var tvungen att gå ut, andas. Hon kunde höra att han sa något. Kunde höra hur han makade sig upp från halvliggande till sittande i soffan men hon var redan i hallen. Redan i skorna med jackan i handen. På väg ut skymtade hon någon i spegeln. Var det hon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar