Jag ska berätta något för dig. Jag ska varken lägga till eller dra ifrån. Om du kunde höra min röst istället för att se berättelsen i skrift skulle du höra hur jag lägger ner rösten och kryper närmare som för att dela en förtrolighet. Och det är just vad det är, en förtrolighet men inte en hemlighet. Det är en berättelse om vad jag älskar.
Så här går den:
Det är morgon och höst. Dimman ligger tät. Krispig kyla samsas med fuktig luft. Det är en morgon i förväntan. En morgon som kommer att övergå i solig dag. Där rönnens bär lyser röda. Där lönnens krona skiftar färg och silar solljus. Där skogen är full av bär och frihet - att ströva omkring, att lägga sig i mossan och titta upp mot himlen, att lämna sina bekymmer om man har några, att släppa ner andningen i magen och axlarna mot jorden, och att fylla hinken med lingon. Veta att vinterns syltbehov är tryggat.
Det är en morgon som övergår i dag som övergår i kväll. Och när man anar att den krispiga kylan är på väg att avlösa dagens solvärme tas potatisen upp, dras morötterna ur jorden och vaxbönorna plockas av sina hängen. Det får koka och äts så med smör, och lax som simmat i älven. Så småningom paj på blåbär från skogen.
Och sedan kommer mörkret. Det kikar in genom fönsterrutorna och när du kikar tillbaka är höstfärgerna utsuddade. Till imorgon. Solen från tidigare har satt bo i huden, värmer trots nattluft. Eventuella bekymmer har skogen tagit om hand.
Så enkel är min berättelse att jag varken behöver dra ifrån eller lägga till för att beskriva vad jag älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar