Gårdagens ro har idag övergått i motsatsen.
En liten orosfågel har byggt bo i mitt bröst och pickar oupphörligen med näbben mot revbenen och trampar med rastlösa fötter kring magmunnen.
Den är en återkommande gäst. Inte alltför välkommen men ändock kär eftersom den flyttar in när jag känner att tiden inte räcker till för allt jag vill göra och påminner mig om att välja med omsorg. Att ägna min tid åt det som jag finner viktigt, för mig själv och andra.
Fågeln har växt sig stor sedan förra besöket eller så är det bara intensiteten i näbbföringen som ökat. Och det kan jag säga, att det inte är helt lätt att gå omkring med en hackspett i bröstkorgen. Den går definitivt inte att ignorera.
Egentligen är det ingen orosfågel utan en fågel som ger upphov till oro och då inte oro som i orolig utan som i o-ro. Som en brådska, som ett myller, som ivrig aktivitet. När jag tänker efter är det kanske mer en få-ändan-ur-vagnenfågel eller en ryggknuffarfågel.
Ja, så är det nog. Det känns mycket bättre, för är det en ryggknuffarfågel så befinner den sig utanför och inte inuti och går då inte att förväxla med magkatarr.
Fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar